Hej Vivi ![☀]()
(Obs långt inlägg)
Jag har nu påbörjat min inre resa att försöka hitta till min själ och höja min frekvens. Jag har alltså börjat lyssna inåt istället för utåt. Man kan väl säga att jag har haft den traditionella trasiga uppväxt som många har haft. Jag har suttit i passagerar sätet av mitt eget liv, jag har bara hängt med, låtit andra styra min riktning och typ inte fattat någonting när jag tittar tillbaka.
Jag har nog fått någon form av uppvaknande när allt bara rasade för mig, jag nådde verkligen botten. Men efter det har jag börjat se saker ur andra perspektiv och framförallt känner jag att jag har börjat förstå. Jag känner att det händer märkliga saker i mig, men jag gör också många medvetna förändringar och kanske är det min inre kompass som vägleder mig.
Jag har medvetet valt bort människor som inte ger mig något gott, vilket tyvärr va nästan hela min omgivning då alla i princip hade gjort mig illa på något sätt, men rädslan för att vara ensam gjorde att jag ”förlät” de mest hemskaste sakerna. Jag har också märkt att visa människor har dragit sig undan självmant. Jag har känt att jag har blivit testad (behöver dock inte vara så men de har varit min känsla) genom att gamla oförrätter har försökt komma tillbaka in i mitt liv, men jag har då känt att jag har kommit längre än att beblanda mig med den sortens problem igen som varit återkommande i mitt liv, så jag har avböjt vidare kontakt.
Jag har blivit totalt ointresserad av sociala medier, skvaller mm. Jag följer din podd och jobbar verkligen hårt för att komma i balans med meditation. Men jag har fastnat lite i en fundering och de är anledningen till att jag ville skriva till dig.
När jag började min inre resa så rensade jag som jag tidigare skrev människor ur mitt liv, och andra försvann av sig själv. Dock så har det inte kommit några nya människor in i mitt liv alls, vilket har gjort mig väldigt ensam och fundersam med tanke på att lika drar till sig lika och jag tycker och känner ändå att jag har höjt min vibration något, det är enorm skillnad på mig nu, och innan.
Jag jobbar fortfarande på den biten med att vara ensam då det va en av mina största rädslor innan, men jag har börjat känna mig trygg i det, och jag kan även njuta av min egen ensamhet. Jag försöker dock förstå varför lärare och läxor måste vara smärtsamma? När jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag faktiskt inte komma på en enda kärleksfull lärare, någon som skjuter mig åt rätt riktning med kärlek. En ren spark i röva, eller rentav visar mig vägen åt rätt riktning så att jag lättare kan vandra denna väg. Anledningen till att jag har haft så svårt att tro och ha tillit förut är just för att jag bara har fått se och känna ”dåliga” erfarenheter, jag har växt otroligt mycket men jag hade velat se även den andra sidan då jag tror att det hade fått mig att växa ännu mer. Jag har aldrig fått erfara något fint eller egentligen blivit älskad eller känna att någon bryr sig om mig på riktigt.
Så min fråga till dig är då måste alla lärare vara ”negativa” upplevelser? Och om du lite ytligt läser igenom min historia som jag skrev ovan och spontant känner att jag gör något fel eller om det finns något jag bör tänka på så hade jag varit enormt tacksam För lite personligt råd, men annars är min fråga mer allmän.
(Obs långt inlägg)
Jag har nu påbörjat min inre resa att försöka hitta till min själ och höja min frekvens. Jag har alltså börjat lyssna inåt istället för utåt. Man kan väl säga att jag har haft den traditionella trasiga uppväxt som många har haft. Jag har suttit i passagerar sätet av mitt eget liv, jag har bara hängt med, låtit andra styra min riktning och typ inte fattat någonting när jag tittar tillbaka.
Jag har nog fått någon form av uppvaknande när allt bara rasade för mig, jag nådde verkligen botten. Men efter det har jag börjat se saker ur andra perspektiv och framförallt känner jag att jag har börjat förstå. Jag känner att det händer märkliga saker i mig, men jag gör också många medvetna förändringar och kanske är det min inre kompass som vägleder mig.
Jag har medvetet valt bort människor som inte ger mig något gott, vilket tyvärr va nästan hela min omgivning då alla i princip hade gjort mig illa på något sätt, men rädslan för att vara ensam gjorde att jag ”förlät” de mest hemskaste sakerna. Jag har också märkt att visa människor har dragit sig undan självmant. Jag har känt att jag har blivit testad (behöver dock inte vara så men de har varit min känsla) genom att gamla oförrätter har försökt komma tillbaka in i mitt liv, men jag har då känt att jag har kommit längre än att beblanda mig med den sortens problem igen som varit återkommande i mitt liv, så jag har avböjt vidare kontakt.
Jag har blivit totalt ointresserad av sociala medier, skvaller mm. Jag följer din podd och jobbar verkligen hårt för att komma i balans med meditation. Men jag har fastnat lite i en fundering och de är anledningen till att jag ville skriva till dig.
När jag började min inre resa så rensade jag som jag tidigare skrev människor ur mitt liv, och andra försvann av sig själv. Dock så har det inte kommit några nya människor in i mitt liv alls, vilket har gjort mig väldigt ensam och fundersam med tanke på att lika drar till sig lika och jag tycker och känner ändå att jag har höjt min vibration något, det är enorm skillnad på mig nu, och innan.
Jag jobbar fortfarande på den biten med att vara ensam då det va en av mina största rädslor innan, men jag har börjat känna mig trygg i det, och jag kan även njuta av min egen ensamhet. Jag försöker dock förstå varför lärare och läxor måste vara smärtsamma? När jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag faktiskt inte komma på en enda kärleksfull lärare, någon som skjuter mig åt rätt riktning med kärlek. En ren spark i röva, eller rentav visar mig vägen åt rätt riktning så att jag lättare kan vandra denna väg. Anledningen till att jag har haft så svårt att tro och ha tillit förut är just för att jag bara har fått se och känna ”dåliga” erfarenheter, jag har växt otroligt mycket men jag hade velat se även den andra sidan då jag tror att det hade fått mig att växa ännu mer. Jag har aldrig fått erfara något fint eller egentligen blivit älskad eller känna att någon bryr sig om mig på riktigt.
Så min fråga till dig är då måste alla lärare vara ”negativa” upplevelser? Och om du lite ytligt läser igenom min historia som jag skrev ovan och spontant känner att jag gör något fel eller om det finns något jag bör tänka på så hade jag varit enormt tacksam För lite personligt råd, men annars är min fråga mer allmän.
